Yasmine.

Yasmine var vår andra häst. Henne köpte vi ca två månader efter att Zandora gått bort.
Hon är ett sto fött 1995 och är hälften svenskt halvblod och hälften engelskt fullblod.

Yasmine är en helt underbar häst. Supersnäll och älskade att bli ompysslad. Dock var hon knepig när det gällde ridning. Hon åt havrefri müsli då man knappt kunde rida henne när hon åt havre. Hon blev rädd för allt och hoppade till för minsta lilla ljud eller rörelse. Hon gick liksom och letade efter saker att bli rädd för och var plötsligt rädd för saker som hon aldrig ens brytt sig om förut. Vi hade omedvetet råkat köpa müsli med havre i, och det var precis såhär hon betedde sig då. Som tur var upptäckte vi att det var havre i och när vi bytte till havrefri så blev hon genast mycket bättre. Hon var dock svår att rida oavsett om hon åt havre eller inte, men havren förvärrade verkligen allt.

Precis som med alla hästar så har vi haft våra upp- och nedgångar med Yasmine. Vissa dagar har allt gått helt fantastiskt bra och vissa dagar har allt gått rent ut sagt åt helvete. Två av alla de saker som har hänt var att hon skenade in i stallet, gick omkull och slog hål i pannbenet, och en gång när jag red henne i paddocken så skulle precis fatta galopp när hon tvärvänder, så jag ramlar av och hon galopperar in i skogen i mörkret. Båda de här händelserna är något som vi nu kan skratta åt. Kan tillägga att hålet i pannan inte var så allvarligt som det verkade (hon fick bara en liten buckla) och att jag svimmade och fick hjärnskakning medan veterinären var där. Två skallskador på samma dag.

När vi köpte Yasmine så hade hon mest blivit körd och var därför inte särskilt högt utbildad i ridning. Så vi red för en tränare en gång i veckan och då jobbade vi mycket med grunderna i dressyr. Vi jobbade mest med att få henne att gå i form och även ganska mycket med skänkelvikningar.
De lektionerna har lärt mig så otroligt mycket. Hade vi inte ridit för tränare så hade jag inte varit så pass duktigt som jag är på att rida idag.

En dag i januari 2011 berättade mamma för mig att vi skulle sälja Yasmine. Jag blev helt förkrossad och hon sa att hon och min syster hade tröttnat och att jag nästan aldrig red, vilket var sant. Jag var lat och tog för givet att Yasmine alltid skulle finnas där. Det är det största misstaget jag någonsin gjort. Men tyvärr kan jag inte ta tillbaka det och jag har lärt mig av det och kommer aldrig göra något så dumt igen. Jag förlorade min bästa vän.
Mamma mejlade till hennes förra ägare och skrev att vi skulle sälja henne och att om hon var intresserad av att köpa henne så kunde hon höra av sig. Ungefär en vecka senare fick vi svar och några dagar efter det kom hon och hämtade Yasmine.

Jag grät och grät och grät, men jag måste säga att det känns riktigt bra att hon bor där vi vet att hon har det bra 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0